Om Cockespanieln

Cocker spanieln kommer urspungligen från England och tillhör grupp 8, Stötande och Apporterande fågelhundar.

Cocker spanieln har sin bakgrund hos de spaniels som förekom som "gårdshundar" i England. Från dessa spaniels utvecklades en hund som kom att användas främst till stötande eller apporterande fågelhund. Eftersom den främst användes vid Morkullejakt (Morkulla eng. woodcock) fick den namnet "cocking spaniel". Den moderna typen av cockerspaniel slog igenom i början av 1900-talet och på 1930-talet så accepterades samtliga av de färger som nu nämns i rasstandarden. Dock har stora förändringar skett exteriört under hela 1900-talet främst vad det gäller päls/trimmning.

Cocker spanieln är en glad, aktiv välbalanserad, kompakt och robust hund. Mankhöjden är ungefär lika med längden från manken till svansroten. Typiskt för cocker spaniel är en medfödd gladlynthet samt en ständigt viftande svans med typiskt ivriga rörelser, speciellt då hunden följer ett spår utan att vika för svårframkomlig vegetation. Den är vänlig och tillgiven, fylld av energi och livsglädje.

Skallen skall vara välutvecklad och fint utmejslad. Den får varken vara för tunn eller för grov. Kindbenen får inte vara framträdande. Nospartiet skall vara kvadratiskt, stopet skall vara väl markerat och beläget mitt emellan nosspets och nackknöl. Nostryffeln skall vara tillräckligt bred för att ge utrymme för cocker spanielns högt utvecklade luktorgan.

Ögonen skall vara uttrycksfulla, men inte utåtstående. Färgen skall vara mörkt brun eller brun, aldrig ljus. Om pälsen är leverfärgad, liver roan eller lever och vit, skall ögonen vara hasselnötsbruna i harmoni med pälsfärgen. Uttrycket skall vara intelligent och milt, men ändå vaket livligt och glatt.

Öronen skall vara droppformade och lågt ansatta i höjd med ögonen. Öronlappen skall vara tunn och nå till nosspetsen. Öronen skall vara väl täckta av långt, silkesaktigt och rakt hår.

Halsen skall vara medellång, torr och muskulös. Den skall vara väl ansatt i ett vackert sluttande skulderparti.

Kroppen skall vara stark och kompakt. Bröstkorgen skall vara välutvecklad med djup bringa, varken för bred eller för smal i fronten. Revbenen skall vara väl välvda. Länden skall vara kort och bred. Ryggen skall vara fast och plan. Korset skall slutta svagt från slutet av ländpartiet till svansansättningen.

Svansen skall vara ansatt något under rygglinjen. Den skall bäras glatt och i rygglinjens förlängning, men aldrig rätt upp. Svansen har traditionellt kuperats.

Okuperad svans: Svansen skall vara lätt böjd och måttligt lång i proportion till kroppsstorleken så att helhetsintrycket blir balanserat. Den skall helst inte nå nedanför hasen. Svansen skall vara kraftig vid roten och avsmalna till en fin spets. Den skall ha tydlig fana som harmonierar med den övriga pälsen. Svansrörelserna skall vara livliga. Svansen skall inte bäras över rygglinjen eller så lågt att det ger ett intryck av blyghet.

Kuperad svans: Svansen skall aldrig vara så kort att det inte går att se de ständiga, glada svansviftningarna då hunden arbetar; ej heller så lång att dessa hindras. OBS! Svanskupering förbjuden i Sverige!

Frambenen skall vara raka med god benstomme. De skall vara tillräckligt korta för att ge koncentrerad kraft men inte så korta att det inverkar menligt på de mycket goda prestationer som man kan förvänta sig av denna utomordentliga jakthund.

Bakpartiet skall vara brett, väl rundat och mycket muskulöst. Bakbenen skall ha bra benstomme. Knälederna skall vara välvinklade. Hasorna skall vara lågt ansatta för att kunna ge ett bra påskjut.

Rörelserna ska vara fria och regelbunda, täcka mycket mark och ha kraftigt påskjut.

Pälsen är slät, silkesaktig, aldrig sträv eller vågig, inte alltför riklig och aldrig lockig. Tydliga fanor skall finnas på frambenen, kroppen och bakbenen ovanför hasen.

(Kommentar: Pälskvalitén är mycket viktig. För att cockern skall fungera som familjehund och jakthund är det viktigt att den korrekta pälskvaliteten och mängden uppnås! Pälsar med mycket ull är inte korrekt, utan standardens skrivning som rak och silkig päls bör eftersträvas. Under sin uppväxttid har en cocker varierande mängd av valppäls, från väldigt lite fluff till helt övervuxna "afghanliknande varelser. Mängden valppäls är inte alltid direkt korrelerad direkt till mängden vuxenpäls. Måna valpar/unghundar släpper inte sin valppäls förrän kring året.)

Färgerna kan indelas i två grupper: enfärgad och brokig.

"Lilly" A One's Lilly Of The Valley

Enfärgade

Svart, S

Black & tan, SR

Röd, R

Liver, L

Liver & tan, L & R

Sobel, SO

Brokiga

Blue roan, BLR

Blue roan & tan, BRR

Orange roan, ORR

Liver roan, LR

Vit & svart, VS

Vit, svart & tan, VSR

Vit & orange, VOR

Vit & liver, VL

Vit, liver & tan, VLR

Alla färger är tillåtna. Hos enfärgade cocker spaniels får vitt förekomma endast på bröstet.

Det enda otillåtna bland de enfärgade är vitt någon annanstans än på bröstet. Fläcken kan vara rent vit eller uppblandad med hår av den dominerande kroppsfärgen, ger då ett melerat intryck. Fläcken skall inte ge ett påfallande intryck som stör hundens helhet. Det är upp till varje domare att avgöra hur stor fläck han eller hon kan acceptera.

Varken i den internationella FCI-rasstandarden eller i den engelska finns kommentarer angående utseendet av den vita fläck som beskrivits ovan på enfärgade hundar.

Vad det gäller Black and Tan färgen så säger rasstandarden ingenting om var fläckarna skall vara placerade, hur stora de skall vara eller vilken färg de skall ha. Vanligtvis är tanfärgen på cockern klart tan, mindre ofta sotig och blek. Eftersom rasstandarden inte klart utsäger var tanfläckarna skall sitta eller hur stora de skall vara, kan en hund inte dömas bort pga att den varierar i dessa egenskaper.

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

(De kommentarer jag lagt in under päls och färg är tagen ur Kari Haaves bok Cocker Spaniel.)

Anledningen till att jag tagit med detta stycke är för att ge dem som kanske tänker införskaffa en cocker lite information om cockerspanielns hälsa, några rasspecifika sjukdomar mm.

Jag vill absolut inte påstå att cockerspanieln har några stora hälsoproblem utan jag upplever den som en sund och frisk ras!

Som alla raser så har den sina sjukdomar och hälsoproblem som man bör vara medveten om. Nedan har jag försökt att beskriva några av dem samt tagit med några länkar där du kan läsa mer.

Cockerspanieln har hälsoprogram för PRA, HD och PNP. Vilket innebär att hundar som uppvisat dessa symtom/defekter inte skall gå i avel. (Gäller även viss släktskap, se vad som gäller under varje rubrik.)

Ögonsjukdomar är inget stort problem inom rasen men en cockerspaniel som skall gå i avel måste ögonlysas senast ett år före parning. Ögonlysningen göras görs av en specialiserad ögonveterinär. Veterinären kan då se genom att lysa in i hundens öga, eventuella ögonsjukdomar. En del är ärftliga och en del inte.

Bakre polkatarakt

Mindre katarakt av varierande storlek i bakre delen av ögonlinsen. Kan ibland orsaka nedsatt synförmåga. . Misstanke finns om samband mellan polär -och total katarakt. All erfarenhet tyder på att defekten är ärftlig, men dokument saknas om arvsgång.

Total katarakt

Hela linsen är grumlig och ögat blint. Kan förekomma i ett öga eller två. Kan drabba hundar under 1 års ålder. Total katarakt hos en ung hund betraktas som ärftlig - om inte påvisbar yttre orsak finns. Om det finns en yttre orsak är den oftast lätt att påvisa tex skada, diabetes.
Hund med konstaterad ärftlig total katarakt skall ej användas i avel.

Övrig partiell katarakt

Bland alla olika varianter finns en grupp som sannolikt är ärftlig, nämligen små katarakter i främre delen av linsen. De utgör majoriteten av övrig partiell katarakt. De kan beskrivas i ögonintygen som främre subkapsulära, främre kortikala och främre Y sömskatarakter. De kommer oftast i medelåldern och ökar oftast i antal när hunden blir äldre. De orsakar sannolikt ingen påtaglig synnedsättning. Dokumentation saknas om eventuell ärftlighet och arvsgång. De små katarakterna i främre delen av linsen har med nuvarande erfarenhet inte bedömts som så allvarliga att de ensamma ska diskvalificiera hunden från avel, även om de skulle vara ärftliga.

PRA är en ärftlig sjukdom som på sikt leder till att hunden blir helt blind, vilket gör den mycket allvarlig. Oftast visar sig inte problemen förrän hunden är 5 - 8 år. Hunden ser oftast dåligt i mörker och personer har sagt att de tycker att hundens ögon liksom lyser i mörker.

PRA är ovanlig inom rasen, endast 0,6% av undersökta hundar har uppvisat generell PRA.

Inga hundar i med PRA får användas i avel och inte heller dess föräldrar eller avkomma.

HD är inte rasbundet just till cockerspanieln utan förekommer i många raser. Det är oftast inte ett allvarligt problem hos cocker spaniel. Den får sällan problem dels pga. den låga vikt som cockern har (ca. 15 kg) samt den låga frekvens av grava höftledsfel som förekommer inom rasen.

Höftledsdysplasi betyder avvikande utveckling av höftleden. När en hund har HD så resulterar det i förslitningsskador i brosk och ledytor i höftleden. Vanliga symtom är stelhet och hälta på bakbenen, stapplande gång, obehag/svårighet att resa sig, svårt att gå i trappor, svårt att stå på bakbenen, motvilja att hoppa och springa. Ofta är det "tunga" raser så som tex. Golden retriver, Berner Sennen eller andra stora raser som uppvisar dessa problem.

Alla cockrar som används i avel i Sverige måste ha känd höftledsstatus, dock inte godkänd. (SKKs och Cockerklubbens rekommendationer är dock att avla på hundar som har A och B = ingen dysplasi.)

A = utan anmärkning

B = ej dysplasi

C = lindrig dysplasi

D = måttlig dysplasi

E = kraftig dysplasi

PNP är en nursjukdom som är mycket, mycket ovanlig. Endast ett fåtal kända fall på cocker spaniel finns rapporterade. Oftast drabbar den unga hundar och som har sin grund i en felutveckling av olika vävnader i njurarna. Symtomen vid PNP är ökat drickande, ökad urinmängd, avmagring och trötthet. Sjukdomen är går inte att bota men sjukdomsförloppet kan vara olika, en del går snabbt i njursvikt medan andra klarar sig i många år.

Nedan, mina anteckningar från Bitte Cederlunds föreläsning på Cockerklubbens konferens i februari 2005.

Bitte Cederlund är utbildad etolog (etologi är läran om djurs beteende), hundkonsult och instruktör. Hon har i samarbete med SKK gjort en artikelserie om hundens beteende som presenterats i tidningen Hundsport Special.

Meningen med föreläsningen var att ge en historisk återblick och en bild av för mentala avvikelser hos hundar.

Att det inom rasen funnits och finns hundar med oönskat aggressivt eller dåligt temperament är känt sedan flera år.

Hur eller varför vissa hundar "råkar ut” för detta oönskade beteende eller dåliga temperament är av forskare ännu inte klargjort. Det finns många teorier om detta. Bitte presenterade olika forskares teorier om problemet. Alltså, bara teorier!

(Forskarna har inte bara studerat cockerspaniel utan flera olika raser om inget annat står angivet.)

Viktigt att komma ihåg! Gränsen mellan att en hund har ett oönskat aggressivt beteende och ”rage” är hårfin. Det kan vara mycket svårt att avgöra vad som är vad!

Orsaken till många problem med hundar finns ofta hos hundägaren. Teoretiskt vetande är viktigt, vad är en hund? Många människor förmänskligar gärna hunden och glömmer bort att en hund är en hund. Vi är skyldiga att visa hunden respekt och inte glömma bort dess ursprung.

Men ibland kan vi trots massor av kunskap och lång erfarenhet av hund stå inför en hund som det är mycket svårt att leva ett harmoniskt liv med. Det handlar då oftast om svårhanterlig aggressivitet eller kamplust av någon form.

På senare år har Bitte stött på oroväckande många unga hundar med starkt utvecklad aggressivitet och/eller svår kamplust. Hundarna har under utbrottsliknande former givit ett intryck av att inte kunna klara av sig själva. De arbetar ofta upp en så hög stressnivå att de blir blockerade i ett ohämmat bitande, ofta riktat mot ägaren. Hunden uppvisar nästan ett hysteriskt beteende. Betten är ofta rejäla och har inte någon likhet med lekfulla nafsanden. Dessa utbrott är mycket svåra eller omöjliga att bryta. Aggressiviteten har ofta varit av kvarstående karaktär. Hundarna har utstrålat desperation och förtvivlan under dessa ageranden. Ofta har aggressionsyttringarna varit helt ”oprovocerade” men många gånger har hunden agerat då den försvarat något, som den själv aktivt hittat och lyckats erövra och som den upplevt som mycket eftertraktansvärt och värdefullt tex. handske, leksak, ben etc. och även vid försvar av liggplats.

Alla hundar använder munnen: för att visa ledarskap, som arbetsverktyg, språkrör och som vapen. Att använda käften är ett naturligt uttryckssätt för hunden. Det tillhör hundens språk, ett sätt att göra sig förstådd. Bitte poängterade att beteenden där bitandet naturligt används så som t.ex. lek, kamp och jakt är något vi absolut inte skall sträva efter att få bort hos hunden, den typen av aggressivitet måste få finnas kvar.

Aggressivitet är alltid ett avståndsökande beteende hos hunden. Det kan antigen vara fysiskt, dvs. rumsligen eller psykiskt, t.ex. klättra i rang. Vad som utlöser aggressiva handlingar kan däremot vara av olika karaktär. Enligt den kanadensiske veterinären Bruce Fogle, finns det olika typer av aggression beroende på utlösande faktorer;

Gränsen mellan de olika aggressionerna är inte klara och olika typer av aggressivitet kan ofta uppträda.

För ca. 7-9 år sedan pratades det mycket om fenomenet ”Rage Syndrome”. (Rage = raseri, syndrom = sjukdomsbild, flera uppträdande sjukdomstecken.) Begreppet blev känt i England på 1980-talet och tillämpades då på icke karaktäristiska beteenden av våldsam och aggressiv karaktär hos vissa hundraser, speciellt cockerspaniel och springer spaniel. Men det är och var en minoritet av dessa raser som uppvisat tecken på ”rage”. Förmodligen finns emellertid dessa typer av raseri hos många raser. Andra hundar som rapporterats lida av samma problem är amerikansk cocker spaniel, berner sennenhund, chesapeake bay retriver, dobermann, engelsk bullterier, schäfer, golden retriver, pyrenéerhund och S:t bernhardshund och pudel.

Vetenskapliga undersökningar har givit oss flera tänkbara förklaringar till problematiken ”rage” men någon enskild och direkt orsak har inte kunnat fastslås. Problemet består förmodligen av många komponenter inom det genetiska och det neurologiska området.

Trots flera studier av ”rage syndrome” har man inte kunnat dra någon egentlig slutsats om dess verkliga natur. Det är i praktiken omöjligt att diagnostisera annat än från den sammansatta symptombilden.

- Särskild form av aggression med komplex sjukdomsbild, som är betingad av störningar i hjärnan.

- För låg serotoninhalt, sänkt nivå av hjärnans signalsubstans är hos människan förknippat med våldsamt beteende.

Beteendeyttringar

Hur yttrar sig då ”rage”? Här följer några kortfattade beskrivningar av de viktigaste och karaktäristiska dragen som ägare till drabbade hundar beskrivit och som Bitte själv uppfattat händelseförloppet:

Dr. Roger Mugford, England har undersökt (1984) 50 cockerspaniels som han bedömt som störda i sitt sätt att uttrycka aggressivitet. Se tabellen nedan. Beskrivningen stämmer i stort med ovanstående sammanställning. Han upplevde att problemen hos dessa hundar hade ett ovanligt enhetligt mönster av typiska beteenden och drog slutsatsen att de kunde finnas en genetisk bakgrund. Genom att studera stamtavlor till sjukligt aggressiva hundar fann han att vissa linjer hade mer problem av det slaget.

1992 gjorde två forskare A. Podberscek och J. Serpell en enkätundersökning i England riktad till cokerägare för att få större kunskap om aggressivitet och om ”rage syndrom”. Undersökningen visade i stora drag att den enfärgade cockern oftast var mer aggressiv än den brokiga och att den röda verkade mer aggressiv än den svarta. De kom fram till att det fanns olika situationer som kunde leda aggressivitet, uppdelat i följande kategorier:

Undersökningen visade att den vanligast förekommande typen av aggression var vid försvar av revir, medan den minst vanliga var den statusrelaterade. Detta stämmer inte överens med som oftast finns att läsa om hundaggressivitet. Den mest vanliga typen av aggressivitet enligt veterinärer och beteendeforskare är den som oftast kallas för dominansaggression. Enligt veterinär Ilana Reisner,USA, förekommer dominansaggression hos alla hundraser men att en del verkar ha lättare än andra att ta till denna form av aggression. Hon nämner engelsk cocker spaniel, engelsk springer spaniel, lhasa apso, rottweiler och akita. Både Mugford och Poderscek uppger att aggressivitet som är kopplad till ”habergär” är vanligt förekommande hos engelsk cocker spaniel.

Veterinär Inger Jansson har genom flera enkäter (1990 och 1995) försökt att kartlägga hälsoläget för engelsk springer spaniel. Enkäterna visar att en stor andel av hundägarna upplevt onormal aggressivitet hos sina hundar. Hanhundarna var mer aggressiva än tikarna. Den vanligaste orsaken till att hunden ej fanns kvar i livet var att den hade avlivats av mentala problem. Inger menar att man i Sverige kunnat spåra ”rage-liknande” problem till vissa blodslinjer. Hon är också av den uppfattningen att man ej bör avla på djur med dominansproblem eller aggressiva beteenden.

Inverkande faktorer

Epilepsiliknande uttryck Det finns en del likheter mellan ”rage” och epilepsi.

Anfallen sker plötsligt, hunden är ej medveten om situationen, har frånvarande blick, kramper, svårt eller omöjligt att bryta attacken.

Låg halt av serotonin i hjärnan kan ge en intensiv och kraftfull aggressivitet. (Serotonin här en signalsubstans i hjärnan som styr vårt beteende.) Det kan leda till impulsivitet, hyperaktivitet och inlärningssvårigheter. Enligt forskare kan alltså låg halt av serotonin i hjärnan var en inverkande faktor.

Pälsfärg En forskare vid namn Hemmer har kommit fram till att pälsfärg ofta hör ihop med temperamentet. Anledningen skulle vara att produktionen av färgpigmentet melanin är beroende av samma kemiska grundsubstanser som uppbyggnaden av den del signalsubstanser i hjärnan är. Alltså kan det finnas ett samband mellan tex. röd pälsfärg och sådana signalsubstanser i hjärnan som styr temperamentet. Även Dr. Mugford och Podersbecks undersökningar visar att de röda cockrarna löper större risk än de svarta och brokiga att drabbas av aggressiva problem. Detta antyder att det kan finnas en genetisk grund för skillnaderna. De röda hundarna visade sig ha helt skild härstamning än de brokiga. Genom att studera stamtavlor fann Dr. Mugford att de röda var inavlade i större grad än de brokiga, vilket skulle kunna leda till störningar i tempramentet.

Övrigt Störningar eller skador i på vissa delar i hjärnan också utlösa raseriutbrott. Delar av hjärnan som normalt håller tillbaka vrede och ilska. Andra neurologiska problem kan också påverka så som; vattenskalle, hjärnhinneinflammation, skallskador, hjärntumör.

Dietens inverkan Det är känt att vissa aminosyror (t.ex. trypofan) kan påverka beteendet både hos människor och djur. Trypofan utgör ett förstadium till det humörstabiliserande signalämnet serotonin i hjärnan. En del forskare menar att protetininnehållet i foder kan påverka hundens grad av aggressivitet. För litet intag av typofan skulle då enligt denna teori kunna ge upphov till minskad syntes av serotonin med förhöjd risk för ökad aggressivitet.

Ärftlighet Eftersom man observerat en högre frekvens av aggressivitet hos vissa hundraser än hos andra, talar det för att beteendet på något vis är genetiskt betingat. Inom många av dessa raser har man funnit att det oönskade beteendet framförallt varit knutet till särskilda familjelinjer. Även eventuell knytning till pälsfärg talar för någon form av ärftlighet. Hur denna arvgång ser ut är däremot inte klarlagt.

Slutsats Dr. Iljana Reisner som forskat mycket kring ”rage” på engelsk springer spaniel menar att ”rage syndrome” är ett tillstånd som följer vissa blodslinjer och att det på något sätt är förknippat men en lägre serotoninhalt i hjärnan och att tillståndet är mycket svårt att skilja från dominans aggression!

Bitte avslutar sin föreläsning med att poängtera att ”Rage Syndrome” är ett luddigt begrepp. Det bör tolkas som ett samlingsbegrepp av olika symptom. Den gemensamma nämnaren är att de drabbade hundarna lider av allvarliga beteendeproblem, som tar sig i uttryck genom ett ohämmat bitande framförallt baserat på aggressivitet. Vi får dock inte misströsta så fort en hund är aggressiv och tro att den har ”rage”. Det är väldigt sällsynt och de flesta beteende problem går att komma till rätta med.

Går det att behandla en aggressiv hund?

Eftersom det finns många olika orsaker till att en hund uppvisar onormal aggressivitet är det omöjligt att rekommendera en viss behandlingsform. Varje hund är unik och kräver en individuell bedömning. Vad som hjälper en hund kanske förvärrar situationen för en annan. Det finns mycket få mediciner som är framtagna för aggressivitet hos hund, så denna metod är inte den första man tar till.

Dr. Mugford hävdar att man bör göra förändringar i hundens miljö och förändring i hanteringen av hunden. T.ex. oregelbundna mattider, för att minska stressen vid ett visst klockslag. Maten bör ges på en plats där det är mindre sannolikt för hunden att uppvisa försvarsbeteenden, t.ex. utomhus. Han vill också att man stärker ägarens sociala status i förhållande till hunden så som ändrade regler mellan ägare och hund, hunden skall inte vara initiativtagare till olika aktiviteter. Man skall vara lite restriktiv med tillgivenhet och uppmärksamhet i syfte att få hunden att uppvisa undergivenhet gentemot sin ägare.

Även forskarna Poderspeck och Sperell menar att hunden skall ha en underordnad roll i familjen. Det stärker hundens trygghet och förhindrar att många beteendeproblem uppkommer. De poängterar också att tiken har mycket stor inverkan på valpen och dess socialisering till människan.

Behandling av en hund med oönskad aggressivitet måste ske på flera olika sätt, dels med medicinering och förändring vad det gäller regler mellan hunden och ägaren osv. Behandlingen har i en del fall gett viss effekt men ofta har förbättringen av hundens förbättrade beteende inte varit bestående.

Det går inte säga om det går att förändra en hunds beteende, det beror helt på hundens agerande och förutsättningar från fall till fall.